Processen

Ibland frågar jag mig själv om det aldrig kan bli bara lugn och ro i min tillvaro, dagar utan ständiga processer med mig själv. Om jag en dag kommer kunna sätta mig ned och bara vara och vara nöjd med det. Det märkliga är att ju mer tid som förflyter av mitt liv, desto fler processer möter jag. Det är som med kunskap, ju mer du vet desto mindre tycker du att du kan. Vi blir väl aldrig färdiga med oss själva och kanske är det det som är meningen, att vi ständigt ska utmana oss själva för att nå en högre medvetandenivå. Vägen genom livet är inte spikrak och färdiglagd. Det är ju vi själva som skapar alla krokar, raksträckor och rastplatser.

Som ung kände jag mig ofta annorlunda och lite förvirrad. Det verkade som att alla andra hade sin väg färdiglagd. Många visste precis hur deras liv skulle se ut. Allt verkade vara så lätt för dem. Själv hade jag förstås drömmar, men de kändes omöjliga att förverkliga och rimmade illa med omvärldens ideal. Det har tagit mig många processer att finna den plats jag är på idag. Jag är glad för det. Idag.

När min son frågade mig häromdagen vad jag ville bli när jag var liten, svarade jag konstnär. Hela hans ansikte sken upp och han responderade, men...det är du ju!!! Ja, nu är jag faktiskt det. Äntligen. Han fick mig att inse och verkligen känna att jag faktiskt har nått ett av alla mina drömmars mål. Jag lever min dröm. Detta tror jag faktiskt inte hade varit möjligt utan alla mina processer, utan alla möten med människor, utan alla feltramp och dåliga val i livet. Ibland kan det vara svårt att se den rätta vägen, om man inte har upplevt den felaktiga. Det är lättare att se när det är rätt om du har upplevt det som känns fel. Det är då du blir övertygad om att saker och ting är precis som de är ämnade att vara. Då har du hittat hem.