Vem tänker du på och vem saknar du om...

Vad skulle du göra om du blev strandsatt på en öde ö? Vem skulle du tänka på och vem skulle du sakna? Det är en intressant tanke. Jag tror att jag hade betraktat mitt liv annorlunda än jag gör under de dagar jag befinner mig i vardagshetsen. Hade inte du det? På något vis hade perspektiven breddats. Vi hade kommit längre ifrån händelsens centrum och kunnat se saker mer objektivt.

Ikväll har jag suttit på akuten med min 7-årige son. Han fick sy ihop sin delade panna och var en sådan hjälte. I fredags hade jag djupa samtal med min man som ledde till att vi båda kände oss befriade och fulla av kärlek till varandra. Igår anförtrodde min äldste son mig en hemlighet som fick mig att växa i min roll som mor och inatt kommer min dotter att leta efter min örsnibb för att känna trygghet. Detta är min familj. De är en del av mig, men jag tar dem ofta för givna. De finns ju alltid här. Vi har den där vardagen ihop... inte bara stunder fyllda av fest och lyckorus.

Varför ska det krävas ytterligheter och extrema förhållanden för att vi som människor ska inse hur värdefullt det vi har är? Varför kan vi inte uppskatta lyckan, värdesätta en bra relation och älska våra barn lika högt varje dag oavsett vad de gör och hur vi mår? Detta är för mig ett mysterium.

Handlar allting fortfarande bara om mig? Kan jag uppskatta det jag har bättre om jag älskar mig själv fullt ut eller kommer det fortfarande att krävas extrema situationer?

Kanske är det så att stagnation inte är ett bra tillstånd för oss människor. Kanske mår vi bättre om saker och ting rör på sig, att vi får möjlighet att uppleva saker tillsammans. Rutiner, traditioner och ritualer har alltid funnits och jag tror att de skapar en trygghet i tillvaron, man vet liksom hur allt kommer att se ut framöver. Samtidigt tror jag att vi blir rastlösa och uttråkade av att saker och ting aldrig förändras. Många av oss är livrädda för förändringar, men jag tror samtidigt att det är i förändringen som det magiska sker - vi utvecklas genom våra upplevelser.

Jag tror att jag ska prova det. Tänk, att bara göra en ny och annorlunda sak varje dag. Det är inte så svårt, egentligen, men tänk om det kan göra skillnad. Stor skillnad. Tänk om lyckan ler mot dig i detta nya. Tänk att dessutom göra denna lilla förändring tillsammans med de du älskar mest av allt. Undrar hur det kommer att se ut.

En ny utmaning!!!

En daglig dos av klokskap

Suffering arises when we long for our
experience to be something other
than what it is.

Satisfaction arises when we savour

the richness of our experience as it is.

Full acceptance of whatever is arising

in this moment is pure and

absolute freedom.

The Daily Guru

I stunder av frustration över mitt eget mående, säger min syster ofta till mig: Du vet väl att allt är DU, att alla du möter och alla som påverkar dig är speglingar av dig själv. Hon vet att jag ogillar att höra just det, men någonstans känner jag att hon ändå har rätt.

Jag påverkas nämligen alltid väldigt starkt av alla möten. Jag känner en stark eufori eller en kraftfull irritation. Ibland är jag nog också nollställd, men det händer mer sällan. Speglingen av mig själv i dessa personer som jag möter är fullkomlig, även om detta nog är något som sker i mitt undermedvetna. Varför blir jag då så handlöst förälskad i människor? Jo, jag tror att det beror på att just den personen har egenskaper som jag själv vill ha och förmodligen också har långt därinne. På samma sätt som jag ratar människor som står för något jag tryckt undan i mig själv under lång tid, sidor hos mig själv som jag förnekat.

I alla möten väcks känslor.

Om jag tänker efter, upplever jag nog det ofta som att jag alltid möter helt rätt person. Det jag behöver kommer till mig. Sedan jag började uppmärksamma detta fenomen, har det blivit alltmer uppenbart att det är så det är. Jag får det jag behöver när jag behöver det. Jag har också börjat inse att alla förälskelser är knutna till mig själv, att det är mig själv jag är kär i och att det är dessa känslor som jag ska ta tillvara för att plocka fram det vackra jag bär inom mig.

Ibland är det smärtsamt med möten, men alltid utvecklande. Jag tror att dessa speciella möten kan kallas synkronicitet, när saker och ting bara sammanfaller i precis rätt stund på exakt rätt plats. Kanske är det en universell livskraft som för mig till de människor som ska hjälpa mig på min resa genom livet.

Livet är en skola och jag försöker numera att se alla mina möten som positiva. Även de som jag upplever som negativa i den stund då de äger rum. Kanske är det till och med så att jag borde värdesätta de negativa mötena högre, eftersom de förmodligen bidrar till ett större kliv i min personliga utveckling. Om jag bara vågar möta utmaningen.

Mycket i livet handlar ju om just det - MOD!

Om jag bara vågar...

Godmorgon vän,

Här är jag.

För ovanlighetens skull föll valet av bild denna dag på mig själv. Det är dags att visa mig, att visa den som är jag. Inte det som andra förväntar sig att jag ska vara eller den som jag själv försöker att vara, utan den jag verkligen ÄR.

Vem är det då?

Ibland tror jag att vi människor är så insyltade i förväntningar, krav, drömmar, förebilder och ideal att vi i all röra inte ser oss själva. Då sitter det ett litet stackars innersta och skriker sig hest. Ingen hör och ingen ser det lilla detet där långt inne, för det har hamnat i ett dolt rum sedan så lång tid att alla redan har slutat att lyssna efter den lilla rösten. All kraft har runnit ur detet och endast viskningar kommer ut.

Dessa viskningar har nu så smått börjat att nå mitt öra, om än i lösa fragment. Kanske har detet insett att viskningar ibland kan vara mer effektfulla än tvärvrål. Uppenbarligen har alla förtvivlade rop och skrik på uppmärksamhet inte funkat. En viskning kan ju vara rätt lockande. Det kan ju vara något som man inte bör höra och då väcks förstås genast nyfikenheten. Kanske är det så med mig nu, att min nyfikenhet och mitt behov av att se mig själv har bidragit till att viskningarna från det lilla detet nu har börjat höras. Jag kan nästan se att detets blick är mer rofylld och jag kan känna dess tillfredsställelse över att äntligen ha fått lite av min uppmärksamhet, efter alla dessa år...

...jag blir ledsen när jag tänker på alla år som gått till spillo, men det blir inte detet. För detet har en förmåga som jag själv endast utöver i teorin - detet lever nämligen här och nu! Detet viskar i mitt öra att varje gång jag vaknar öppnas nya möjligheter för mig, att jag alltid kan välja att förändra, förbättra och möta mig själv som den jag vill vara, varje dag, varje timme och varje minut.

Om jag bara vågar.

Vågar du möta dig själv?

Så, nu börjar jag denna dag med att presentera en bild på mig själv. Denna bild är en del av det som är jag. Kvinnan på bilden utstrålar den värme som jag känner finns långt därinne och en kärlek som jag vill omge mig med. Jag ser också en kvinna med en stark tro på sig själv och på de människor hon omger sig med. Den tron ska jag vårda ömt denna dag i mitt liv, som är den första på min fortsatta resa i sökandet efter mig.

Veritas Via Vita