Livets gåvor

Accepting Life's gifts is

simple and effortless

when we stop dictating

the terms and conditions

for delivery.

The Daily Guru

Michelangelo Buonarroti, född den 6 mars 1475 i Caprese norr om Arezzo i Italien. Han var en italiensk målare, skulptör, poet och arkitekt, som fick sin skolning i Mediciskolan och verkade i Florens och Rom. I samtidens ögon var han "den gudomlige".

Under ett års tid på 80-talet, bodde jag i Florens. Om man bortser från människorna, känns det som om tiden har stått stilla i staden. Alla Michelangelos verk finns bevarade och familjen Medicis hus står där det alltid har stått. Man kan nästan säga att Michelangelos ande svävar i staden. Han gjorde ett starkt intryck på mig i mina unga år.

Denna skrift i min blogg kan tyckas märklig för er som läser den, men för mig kändes det väldigt angeläget att låta denna fantastiska konstnär få bli en del av min blogg. Han är en man som påverkat mig så mycket mer än jag tidigare har insett. Egentligen utgjorde hans verk och hans livshistoria inträdet för mig i den konstnärliga världen. Det var han som väckte lusten att vilja skapa med hjärtat, att försöka formulera lidelsen, kärleken och sorgen, att förmedla en känsla till betraktaren. Jag tror dock att hans genialitet som konstnär lite grann avskräckte mig vid den tidpunkten, men att jag nu kan känna inspirationen på ett mer befriande sätt.

Ingen konstnär är mer värd än en annan, ingen är heller mer skicklig än en annan. Vi har alla vårt eget formspråk, vi lägger vår unika energi i varje verk vi skapar. Detta sker oavsett vilken skolning, erfarenhet eller skicklighet vi besitter. Det finns alltid plats för en konstnär och det är genom inspiration från andra som vi växer och utvecklas. Det är bara vi själva som förminskar oss i jämförelsen med andra.

Så...tack Michelangelo för den inspiration du givit mig. Jag är glad att jag drogs just till Florens i unga år, där konsten, arkitekturen och historiens vingslag kommer en nära.

"Den största faran för de flesta av oss ligger inte i att sikta för högt och misslyckas utan i att sikta för lågt och uppnå målet". Citat av Michelangelo.

Att röra vid...

Hela mitt liv har jag sökt. Många har sagt till mig att jag är en "sökare". För någon månad sedan frågade en vän: -Vad är det du söker? Det var en bra fråga som jag inte hade något svar på, men det hade hon. Du söker dig själv! sa hon. Plötsligt blev det uppenbart, även för mig, att det var så det var.

För en vecka sedan mötte jag en man som heter John. Han hör röster. Han healar och eliminerar blockeringar i vårt inre.

Jag gjorde en resa tillsammans med John, in i mig själv. Jag mötte min blockering och blev befriad. Jag mötte mig själv. Den jag är. Jag försonades med mig själv. Förlåtelse, kärlek och glädje. En varm tjock vit dimma av lycka lägrade min kropp.

Nu är jag befriad. Det finns inte längre någon mer än jag i mig. Jag är jag och jag är bra.

Att nå fram till sig själv, att röra vid sig själv, det är inte enkelt. För vem är jag? Känner jag mig själv? Ser jag mig själv? Ibland blir man förblindad av alla som omger en i livet, som talar om för en vem man är.

Tack älskade John för att du kom in i mitt liv och befriade mig. Du fick mig att älska mig själv, att känna hur det känns att ha en god självkänsla.

Sat Nam

Tina.

Vem tänker du på och vem saknar du om...

Vad skulle du göra om du blev strandsatt på en öde ö? Vem skulle du tänka på och vem skulle du sakna? Det är en intressant tanke. Jag tror att jag hade betraktat mitt liv annorlunda än jag gör under de dagar jag befinner mig i vardagshetsen. Hade inte du det? På något vis hade perspektiven breddats. Vi hade kommit längre ifrån händelsens centrum och kunnat se saker mer objektivt.

Ikväll har jag suttit på akuten med min 7-årige son. Han fick sy ihop sin delade panna och var en sådan hjälte. I fredags hade jag djupa samtal med min man som ledde till att vi båda kände oss befriade och fulla av kärlek till varandra. Igår anförtrodde min äldste son mig en hemlighet som fick mig att växa i min roll som mor och inatt kommer min dotter att leta efter min örsnibb för att känna trygghet. Detta är min familj. De är en del av mig, men jag tar dem ofta för givna. De finns ju alltid här. Vi har den där vardagen ihop... inte bara stunder fyllda av fest och lyckorus.

Varför ska det krävas ytterligheter och extrema förhållanden för att vi som människor ska inse hur värdefullt det vi har är? Varför kan vi inte uppskatta lyckan, värdesätta en bra relation och älska våra barn lika högt varje dag oavsett vad de gör och hur vi mår? Detta är för mig ett mysterium.

Handlar allting fortfarande bara om mig? Kan jag uppskatta det jag har bättre om jag älskar mig själv fullt ut eller kommer det fortfarande att krävas extrema situationer?

Kanske är det så att stagnation inte är ett bra tillstånd för oss människor. Kanske mår vi bättre om saker och ting rör på sig, att vi får möjlighet att uppleva saker tillsammans. Rutiner, traditioner och ritualer har alltid funnits och jag tror att de skapar en trygghet i tillvaron, man vet liksom hur allt kommer att se ut framöver. Samtidigt tror jag att vi blir rastlösa och uttråkade av att saker och ting aldrig förändras. Många av oss är livrädda för förändringar, men jag tror samtidigt att det är i förändringen som det magiska sker - vi utvecklas genom våra upplevelser.

Jag tror att jag ska prova det. Tänk, att bara göra en ny och annorlunda sak varje dag. Det är inte så svårt, egentligen, men tänk om det kan göra skillnad. Stor skillnad. Tänk om lyckan ler mot dig i detta nya. Tänk att dessutom göra denna lilla förändring tillsammans med de du älskar mest av allt. Undrar hur det kommer att se ut.

En ny utmaning!!!

En daglig dos av klokskap

Suffering arises when we long for our
experience to be something other
than what it is.

Satisfaction arises when we savour

the richness of our experience as it is.

Full acceptance of whatever is arising

in this moment is pure and

absolute freedom.

The Daily Guru

I stunder av frustration över mitt eget mående, säger min syster ofta till mig: Du vet väl att allt är DU, att alla du möter och alla som påverkar dig är speglingar av dig själv. Hon vet att jag ogillar att höra just det, men någonstans känner jag att hon ändå har rätt.

Jag påverkas nämligen alltid väldigt starkt av alla möten. Jag känner en stark eufori eller en kraftfull irritation. Ibland är jag nog också nollställd, men det händer mer sällan. Speglingen av mig själv i dessa personer som jag möter är fullkomlig, även om detta nog är något som sker i mitt undermedvetna. Varför blir jag då så handlöst förälskad i människor? Jo, jag tror att det beror på att just den personen har egenskaper som jag själv vill ha och förmodligen också har långt därinne. På samma sätt som jag ratar människor som står för något jag tryckt undan i mig själv under lång tid, sidor hos mig själv som jag förnekat.

I alla möten väcks känslor.

Om jag tänker efter, upplever jag nog det ofta som att jag alltid möter helt rätt person. Det jag behöver kommer till mig. Sedan jag började uppmärksamma detta fenomen, har det blivit alltmer uppenbart att det är så det är. Jag får det jag behöver när jag behöver det. Jag har också börjat inse att alla förälskelser är knutna till mig själv, att det är mig själv jag är kär i och att det är dessa känslor som jag ska ta tillvara för att plocka fram det vackra jag bär inom mig.

Ibland är det smärtsamt med möten, men alltid utvecklande. Jag tror att dessa speciella möten kan kallas synkronicitet, när saker och ting bara sammanfaller i precis rätt stund på exakt rätt plats. Kanske är det en universell livskraft som för mig till de människor som ska hjälpa mig på min resa genom livet.

Livet är en skola och jag försöker numera att se alla mina möten som positiva. Även de som jag upplever som negativa i den stund då de äger rum. Kanske är det till och med så att jag borde värdesätta de negativa mötena högre, eftersom de förmodligen bidrar till ett större kliv i min personliga utveckling. Om jag bara vågar möta utmaningen.

Mycket i livet handlar ju om just det - MOD!

Om jag bara vågar...

Godmorgon vän,

Här är jag.

För ovanlighetens skull föll valet av bild denna dag på mig själv. Det är dags att visa mig, att visa den som är jag. Inte det som andra förväntar sig att jag ska vara eller den som jag själv försöker att vara, utan den jag verkligen ÄR.

Vem är det då?

Ibland tror jag att vi människor är så insyltade i förväntningar, krav, drömmar, förebilder och ideal att vi i all röra inte ser oss själva. Då sitter det ett litet stackars innersta och skriker sig hest. Ingen hör och ingen ser det lilla detet där långt inne, för det har hamnat i ett dolt rum sedan så lång tid att alla redan har slutat att lyssna efter den lilla rösten. All kraft har runnit ur detet och endast viskningar kommer ut.

Dessa viskningar har nu så smått börjat att nå mitt öra, om än i lösa fragment. Kanske har detet insett att viskningar ibland kan vara mer effektfulla än tvärvrål. Uppenbarligen har alla förtvivlade rop och skrik på uppmärksamhet inte funkat. En viskning kan ju vara rätt lockande. Det kan ju vara något som man inte bör höra och då väcks förstås genast nyfikenheten. Kanske är det så med mig nu, att min nyfikenhet och mitt behov av att se mig själv har bidragit till att viskningarna från det lilla detet nu har börjat höras. Jag kan nästan se att detets blick är mer rofylld och jag kan känna dess tillfredsställelse över att äntligen ha fått lite av min uppmärksamhet, efter alla dessa år...

...jag blir ledsen när jag tänker på alla år som gått till spillo, men det blir inte detet. För detet har en förmåga som jag själv endast utöver i teorin - detet lever nämligen här och nu! Detet viskar i mitt öra att varje gång jag vaknar öppnas nya möjligheter för mig, att jag alltid kan välja att förändra, förbättra och möta mig själv som den jag vill vara, varje dag, varje timme och varje minut.

Om jag bara vågar.

Vågar du möta dig själv?

Så, nu börjar jag denna dag med att presentera en bild på mig själv. Denna bild är en del av det som är jag. Kvinnan på bilden utstrålar den värme som jag känner finns långt därinne och en kärlek som jag vill omge mig med. Jag ser också en kvinna med en stark tro på sig själv och på de människor hon omger sig med. Den tron ska jag vårda ömt denna dag i mitt liv, som är den första på min fortsatta resa i sökandet efter mig.

Veritas Via Vita

Den helande processen

Att hela är att laga något som är sönder. Man helar människor som är trasiga, på ett eller annat sätt. Jag ställer mina händer till förfogande, jag ger dig en hand att hålla i eller lägga på dig när du behöver hjälp. Många jag möter tror att helandet är hokus pokus, att det är sånt' som bara konstiga typer håller på med. Detta är så fel. Jag tror att vi alla bär på samma potential. Du också. Vi kan alla hela människor, vi kan hela varandra. Kanske ska man bara komma till en punkt i livet då man är mottaglig för denna underbara gåva, att bli en kanal för den universella energin. Det finns så mycket energi runt oss som fortfarande är outnyttjad. Jag tror att de dimensioner som många av oss ännu inte upplever, kommer att skapa oändliga möjligheter i arbetet för en bättre framtid. Om vi bara vågar. Återigen skapar rädslorna hinder i vår väg. Det outforskade och odokumenterade hotar ännu, men i alla tider har ju människan varit rädd för det okända, rädd för förändringar som hotar den invanda trygga tillvaron. Men är tryggheten alltid det optimala? Är inte utveckling lika viktigt? Det enda sättet att skapa nya upplevelser, få nya erfarenheter och utvecklas är ju faktiskt att våga möta det obeprövade.

Jag behöver för egen del inte veta vad helandet är eller var energin kommer ifrån. Jag behöver inga vetenskapliga bevis för att tro på den helande kraften. För mig räcker det att känna att det faktiskt fungerar, att jag kan skapa mig en bättre tillvaro genom att låta kraften flöda genom mig. Det är för mig en trygghet, att mina händer ger mig den energi som min kropp behöver. Den är ett redskap som har blivit en del av min vardag, hur förvånande detta än låter.

Det sägs att varje människa är salig i sin tro och det är nog väldigt sant, men den helande processen är ingen religion. Den helande kraften är för mig universell, förenande och kraftfull i skapandet av en bättre värld.

Processen

Ibland frågar jag mig själv om det aldrig kan bli bara lugn och ro i min tillvaro, dagar utan ständiga processer med mig själv. Om jag en dag kommer kunna sätta mig ned och bara vara och vara nöjd med det. Det märkliga är att ju mer tid som förflyter av mitt liv, desto fler processer möter jag. Det är som med kunskap, ju mer du vet desto mindre tycker du att du kan. Vi blir väl aldrig färdiga med oss själva och kanske är det det som är meningen, att vi ständigt ska utmana oss själva för att nå en högre medvetandenivå. Vägen genom livet är inte spikrak och färdiglagd. Det är ju vi själva som skapar alla krokar, raksträckor och rastplatser.

Som ung kände jag mig ofta annorlunda och lite förvirrad. Det verkade som att alla andra hade sin väg färdiglagd. Många visste precis hur deras liv skulle se ut. Allt verkade vara så lätt för dem. Själv hade jag förstås drömmar, men de kändes omöjliga att förverkliga och rimmade illa med omvärldens ideal. Det har tagit mig många processer att finna den plats jag är på idag. Jag är glad för det. Idag.

När min son frågade mig häromdagen vad jag ville bli när jag var liten, svarade jag konstnär. Hela hans ansikte sken upp och han responderade, men...det är du ju!!! Ja, nu är jag faktiskt det. Äntligen. Han fick mig att inse och verkligen känna att jag faktiskt har nått ett av alla mina drömmars mål. Jag lever min dröm. Detta tror jag faktiskt inte hade varit möjligt utan alla mina processer, utan alla möten med människor, utan alla feltramp och dåliga val i livet. Ibland kan det vara svårt att se den rätta vägen, om man inte har upplevt den felaktiga. Det är lättare att se när det är rätt om du har upplevt det som känns fel. Det är då du blir övertygad om att saker och ting är precis som de är ämnade att vara. Då har du hittat hem.

Kvinnan som kom in från kylan...

Nu är jag här. Jag är i värmen. Jag har kommit hem. Det finns inte längre dåtid eller framtid. Tiden existerar inte. Egentligen. Det finns bara nu. Jag lever här och idag. Jag är i upplevelsen. I njutningen. I livet. Det finns inte längre någon kyla. I mitt hjärta bor nu andra känslor. Jag bryr mig om mig själv. Jag tar hand om mig själv. Barnet inne i mitt hjärta har fått ro. Nu är det tröstat, förlåtet och älskat. Inga tårar ska längre rinna nedför dess kinder. Jag ser dig nu. Jag älskar dig idag. Jag finns här för dig. Alltid.

Vem är du och vad vill du...

För många år sedan, medan jag fortfarande var naivt befriad från det verkliga livet, läste jag någonstans att "du kan inte älska en annan människa fullt ut förrän du älskar dig själv". Jag tyckte att det lät konstigt. Hur hänger det ihop, tänkte jag. Sanningen är att det hänger ihop mer än man kanske tror. När du befinner dig i "ditt bästa jag", när livet är på topp och allt känns som att det går din väg. I dessa stunder älskar du din man och dina barn besinningslöst. När livet däremot känns tungt, kan du reta dig på hur mannen lägger tandkräm på sin tandborste eller hur barnen slänger strumporna i fåtöljen. Allt handlar om hur DU mår. Om du mår bra, ser du alla i din omgivning i ett klart strålande ljus. När du dippar, har alla fel och brister. Så...försök att acceptera dig själv som du är. Gör ett riktigt tappert försök att älska dig själv, om inte annat så för din familjs skull. Du är den du är och innerst inne är detta något som är både unikt och oerhört vackert. Om du bara själv kunde se hur vackert! Ingen annan kan tala om det för dig heller. Du måste själv se det, uppleva dig och komma till insikt om att även du är en perfekt skapad egen person. Det finns ingen som du och det finns ingen som din man eller dina barn. Ni är alla unika och alldeles perfekta. Om du kan leva med den devisen, kommer allt annat att lösa sig. Då kommer dina drömmar att gå i uppfyllelse och ditt liv kommer att berikas på så många fler sätt än du ens kunnat drömma om. Varför inte försöka redan idag? Från mitt hjärta önskar jag dig all lycka med denna tuffa uppgift. Jag sänder dig en utmaning och jag hoppas att du antar den med stort mod.

Drömmer jag eller lever jag...

Drömmer jag eller lever jag. Vad är vad. Existerar tiden och avstånden. Kan vi färdas genom tid och rum. Varför upplever vi tiden så olika. Vad är det som styr tiden och hur förändrar man sin syn på vad tid är. I drömmarna kan vi göra allt det som känns svårt i vardagen. Vi flyger, svävar, lyckas, misslyckas, känner rädsla, eufori och glädje. Alla känslor är dubbelt så starka i drömmen. När jag vaknar är jag fortfarande ett med denna känsla och det är svårt att återvända till det som kallas verklighet. Vad är då verkligt och vad är dröm och hur hänger de två ihop. Varför drömmer vi. Varför lever vi. Vilken roll spelar drömmarna i våra liv och vilket liv lever vi och varför. Är det i drömmen vi verkligen lever. Är det där vi kan få vara oss själva fullt ut och är det där vi kan lösa livets gåta. Människor öppnar upp och inga hinder finns i en dröm. Vi är mottagligare för budskap. I drömmens värld ligger insikterna på vackra serveringsfat och väntar på att vi ska komma och ta för oss. Jag tror att drömmen är ännu ett redskap som står till vårt förfogande i sökandet efter sanningen.

Varje steg du tar...

Varje steg du tar, påverkar resten av ditt liv. Varje dag ställs du inför val. Dina val. Det finns många vägar att välja mellan, men endast en som du slutligen bestämmer dig för att ta. Vad hade hänt om du hade gått en annan väg? Det har ingen betydelse idag, men tanken är lite spännande. Varför gör vi de val vi gör?
Den du är, avgör vilka val du gör. Om du är en person som lockas av äventyr, väljer du kanske en väg som få har gått. Om du tillhör det lite mer försiktiga släktet, väljer du kanske en trygg och säker väg, som många har provat före dig. Vilken väg väljer du och varför?

I mitt liv hamnade jag vid ett vägskäl. Den ena vägen innebar ett tryggt liv med ekonomiskt oberoende och full insyn i vad det var jag fick. Om jag valde den andra vägen, hade jag ingen aning om vad som väntade mig. Det enda jag visste var att allt som skulle möta mig var okänt och nytt. Jag valde den senare vägen. Detta är ett val jag aldrig har ångrat. Det var ett val som ledde till en lång väg av personlig utveckling.

Livet handlar om utveckling. Jag tror att vi är här för att växa som människor. Jag har svårt för att tänka mig att vi lever på jorden utan syfte. Det kommer stunder förstås, då jag undrar över livets mening. Jag antar att många känner som jag.

Jag har en vän, som en gång botade min dödsångest. Han sa följande:

"Blomman vissnar, dör och förmultnar. Den förmultnade blomman blir till jord. Jorden får fler blommor att växa, vissna, dö och förmultna. Allting är evigt. I ett konstant kretslopp. Känner du till någon beståndsdel på jorden som blir till ingenting en dag?"

Mitt svar var nej.

Varför skulle då vi människor inte vara eviga?

Oavsett hur sanningen ser ut, är detta en intressant tanke. Om vi är eviga, att vi födds på nytt och på nytt och på nytt, vad är då vår uppgift här på jorden? Finns det då en större anledning för oss att göra en ansträngning att bli bättre människor?

Detta är bara en tanke.

Ditt enda mirakel...

Ett nyfött barn. Varmt, fridfullt, sårbart, starkt, vackert. Ett mirakel. Sannolikt det enda mirakel du uträttar under ditt liv. Detta lilla mirakel är en ny människa, som kommit till oss med glädje, kärlek, hopp, tillit och lycka. Barnet bär i sitt hjärta den renaste kärlek. Denna kärlek är inte villkorlig och inte heller begränsad i vare sig mängd eller styrka. Med denna kärlek kan en ny människa förändra, förbättra och förnya vår värld - om vi ger barnet tillåtelse att fortsätta bära denna rena kärlek i sitt hjärta.

Genom att visa vår kärlek till barnet, respektera dess tankar och önskningar samt uppmuntra dem i deras tappra försök att lära sig saker, känner barnet sig älskat och kärleken gror. Barnet är helt och hållet beroende av sina föräldrars välvilja. Det är föräldrarna som vägleder barnet den första etappen genom livet. Detta är kanske den enda gången i ditt liv som du är älskad helt villkorslöst. Du är ALLT för barnet. Vårda denna kärlek och detta enorma förtroende väl. Visa din respekt gentemot barnet genom att lyssna när det talar, uppmuntra barnet när det berättar fantastiska saker som det har upplevt, undvik att köra över barnet känslomässigt, var förstående och ge inga goda råd. Du är utvald att vägleda ett barn. Var ett bollplank, en trygg famn, en förstående och tröstande förälder och visa all den kärlek du känner inom dig. Uttryck din kärlek i ord, men främst genom kramar och god omvårdnad. Låt barnet få känna sig älskat och betydelsfullt. Visa din tacksamhet över att ha fått den vackraste av alla gåvor.

Du vackra fjäril...

Varför mår vi så bra av att omges av fjärilar, skira och sköna att betrakta när de flyger lätt från blomma till blomma och lyser i all sin prakt. Sedan antiken har fjärilen symboliserat själen. Fjärilen som föds ur sin puppa likt själen till sin uppståndelse. Fjärilen kommer med solen och värmen, en tid som är full av hopp, förälskelse och glädje.

Fjärilar står också för förändring, en transformation där det gamla förpuppas för att födas som något friskt och nytt. Det kan vara en fysisk eller psykisk process. Vi lever i en förändringens tid och kanske är det just därför som fjärilen lockar. Den inger hopp om att det gamla ska återfödas i nytt ljus till en friare och vackrare värld här på jorden.

Tack du vackra fjäril för att du förgyller vår tillvaro med din blotta existens och påminner oss om vikten av att våga släppa det gamla till fördel för något nytt och spännande. Det är viktigt att man inte vänjer sig för mycket vid puppans trygga värme och isolering, ty puppan skymmer också sikten för allt det vackra som finns utanför. Vi måste våga lämna det invanda och ta steget ut i världen, att våga se allt det vackra som finns därute och ha modet att möta det.

Skulle inte livet vara en dans...

Skulle inte livet vara en dans, inte på taggiga rosor utan på lätta fötter. Glädjen, lyckan, kärleken och lusten, visst borde väl de tillstånden få tillåtelse att ta mest plats i våra liv. När jag idag öppnar tidningen, läser nyhetsblad på nätet, artiklar, inlägg, bloggar m m handlar det mesta om raka motsatsen. Vår vardag präglas av krig, sorg, olycka, våld, oro, rädsla, jantelag, osäkerhet, tvivel m m. Hur blev det så och när hände det? Och inte minst varför accpterar vi de tillstånden, som varande de mest dominerande i den vardag som omger oss och påverkar våra sinnen och känslor.

Mitt liv är jag ensam ansvarig för. Min lycka ligger i mina händer, ingen annans. Det går inte att skylla på andra när livet går mig emot. Jag har alltid ett val och det är upp till mig att välja med omsorg. Idag faller domarens klubba hårt mot många, utanför oss själva. Det är aldrig någon som vågar ta skulden, inte ens när de skyldiga äro. Vem har mage och hjärta att låta andra bära skuld för de fel man själv har begått. Hur känns det inombords? Och hur känns det att vid livets slut sitta och skylla sitt liv på andra. Varför skulle någon annan bära ansvaret för hur ditt liv blir?

Jag vill bjuda upp till dans. Finns det någon som känner sig lockad, att välja ett gladare och lyckligare liv. Livet innehåller naturligtvis både positiva och negativa upplevelser, precis som du som människa innehåller både goda och dåliga egenskaper, tankar och känslor, men vi kan välja att ha roligt på vägen. Jag funderar faktiskt på att testa skrattmetoden - att skratta sig lyckligare. För vem blir inte lite smittad av ett kluckande skratt.

Människorna runt dig blir inte roligare än vad du själv är. Det är en intressant tanke och även en sann tanke, för det är faktiskt så det är. Liksom man brukar säga att du är vad du äter, så kan man nog också säga att du är vad du känner inom dig och vad du sänder ut till din omgivning.

Våga vara lycklig, glad, kärleksfull och känn lusten fylla din kropp. Tänk om något fantastiskt händer. Det är värt ett försök, även om det ibland bär emot.

Det är vår jord du bär...

Vi har moder jord i våra händer. Låt dessa händer fyllas av kärlek, tacksamhet, respekt och omtanke. Vi människor är små på jorden, men våra avtryck stannar för alltid. Låt avtrycken vara till gagn för vår värld. Låt våra kommande generationer få samma möjlighet som oss att njuta av friska havsbad, klar sommarhimmel full av skriande fiskmåsar, vit och solvarm sand att sila mellan tårna och frisk luft att fylla lungorna med. Låt dem få leva ett liv i frihet, i en demokratisk värld, där alla får ta sin del av ansvaret och där varje enskild persons handlingar blir en viktig del i samhället. Det finns inget vi och dem när det handlar om jordens framtid. Det finns bara vi. Om varje människa vågar ta ansvar för sina egna handlingar, vågar sträcka ut en hand till en främling och vågar ta risken att misslyckas i sina försök att förändra och förändras, då finns det hopp. Tillsammans är vi starka. Låt inte rädslan stå i vägen för ditt nästa steg, det steget som blir ett av många för en gemensam vacker framtid - här på jorden.