En skyddande ängel

Vem visar dig vägen när du är vilsen i världen? Var hämtar du din nya kraft? Hur lyckas du få livet att återigen kännas normalt och bra? Är det möjligt? Vill du? Har du modet att möta världen som den nya person du blivit idag, där ditt djup är som en avgrund och kärleken till allt varmare än någonsin. Hur ska du använda dina nya känslor och upplevelser för att kunna känna dig hel igen?

När dagarna känns tunga och långa, utan besvarade frågor, kan du vända dig inåt och söka efter ett svar. Ibland är det som om en liten röst faktiskt talar till dig. Kanske är det du själv, kanske någon som vakar över dig och vill dig väl. Att prata med någon kan förändra allt. Ett öppet hjärta läker sorg lättare än ett stängt.

Till dig

Gnistan tändes då du föddes och släcktes den dag du lämnade oss. Din själ lämnade din fysiska kropp efter sig som ett tomt skal, för att åter bli en ren, vit och kärleksfull energi i en annan dimension. Denna dimension har vi svårt att se och förstå. Här existerar vare sig tid eller rum.

Du omfamnar oss nu med kärlek och värme. Din vita energi omsluter som varma vingar. När sorgen kommer över oss, tröstar du och finns nära. Jag upplever dig. Vi känner din närvaro. Jag ser dig vaka över din familj, med kärlek, ömhet och längtan i din blick. För mig är detta skönhet, kärlek och värme när den är som mest påtaglig och berörande. En visuell betraktelse som känns i hela min kropp.

Möten tänder gnistor, ibland livslånga, några gånger kortare. Gnistan är inte mindre kraftfull för det. Den kan vara lika brännhet och full av kärlek oavsett livslängd.

Din gnista tände mångas gnistor. Du berörde deras liv. Det är som ett kretslopp. Vi hänger alla samman, som en oändlig symbol utan början och utan slut. Ljuset och den rena kärleken består.

Namasté min vän

Allt är tyst. Allt är stilla. Själen vandrar vidare. Min vän försvann. Var är han nu? Många är frågorna när man förlorar någon. Denna gång var det inte bara någon. Det var min vän. Hur är då lycka en möjlig väg att vandra?

Jag får perspektiv. Jag känner för första gången i mitt liv att jag faktiskt lever på riktigt. Att vara så nära döden, att känna sorgen, för mig närmare livet på ett märkligt overkligt sätt.

Att känna alla känslostormar inom mig, att tillåta hela registret att spelas upp, att känna den fysiska sorgen fylla min kropp, det är nya erfarenheter. Det gör mig ödmjuk inför livet och människor. Kärleken fyller mig konstigt nog lika mycket som sorgen. Det hänger ihop.

Sorg är läkning. Det gör ont, men det gör gott. Du lever. Andas. Utmanar. Accepterar. Vad annat kan man göra?