Allt är tyst. Allt är stilla. Själen vandrar vidare. Min vän försvann. Var är han nu? Många är frågorna när man förlorar någon. Denna gång var det inte bara någon. Det var min vän. Hur är då lycka en möjlig väg att vandra?

Jag får perspektiv. Jag känner för första gången i mitt liv att jag faktiskt lever på riktigt. Att vara så nära döden, att känna sorgen, för mig närmare livet på ett märkligt overkligt sätt.

Att känna alla känslostormar inom mig, att tillåta hela registret att spelas upp, att känna den fysiska sorgen fylla min kropp, det är nya erfarenheter. Det gör mig ödmjuk inför livet och människor. Kärleken fyller mig konstigt nog lika mycket som sorgen. Det hänger ihop.

Sorg är läkning. Det gör ont, men det gör gott. Du lever. Andas. Utmanar. Accepterar. Vad annat kan man göra?