Många av oss bär på en känsla av att inte räcka till, att aldrig vara bra nog, att inte vara värda all den kärlek som kan erbjudas oss i livet. Alla dessa känslor av otillräcklighet och mindre värde kommer ur vår barndom, då vi var mycket små människor med full tillit till de människor som fanns runt oss. Som vuxna återgår vi till att vara små barn när vi hamnar i situationer som påminner oss om händelser ur det förflutna, där vi kastas tillbaka känslomässigt till upplevelser som drabbat oss på ett negativt sätt. Det är som en film som spelas upp om och om igen, även om vi inte alltid är medvetna om det. Du blir det lilla barnet igen, som söker bekräftelse och kärlek. Varje gång filmen spelas, påminns du om det som påverkat dig på ett negativt sätt.
Det är dags att bryta detta mönster nu! Du ska ta steget ut ur filmen. De negativa känslorna tillhör ditt förflutna, inte ditt nuvarande liv. Släpp taget om all smärta. Den är nu gammal och förbrukad. Nya känslor och positiva energier ska omge dig. Om du känner på den stängda dörr du upplever att du har framför dig, märker du snart att den inte är låst. Det är bara att öppna och kliva ut i ditt nya liv. Du kan öppna dörren. Du är inte instängd i gamla känslor.
Kanske upplever du en känsla av utanförskap i allt du förändrar nu, men detta är enbart under en övergångsperiod. Det är bra. Fokusera på din uppgift. Ta inte in smärta och lidande, utan glädje, inspiration och kärlek. Lär dig att stå på dina egna ben, stå upp för dina åsikter, följ dina drömmar och lev DITT liv.
För att vara i kontakt med det stora, var i dig själv, i ditt centrum. Var medveten och du har kontakt. Du är i förbindelse med alltet.
Bon voyage!
T.
5 kommentarer:
Blir så rörd att jag bara sitter här och gråter!
Det låter så enkelt och självklart, men jag känner att man inte vill låta mig vara mig själv och att jag har svårt att släppa alla gamla smärtor.
Dina ord träffade mig "hårt"...
Kram E.
Hej fina E,
Tårar kallar på änglarna, som omfamnar dig.
Vem är det som inte tillåter dig att vara dig själv?
Det är bara du som bestämmer över dig, ingen annan! Sedan kan det förstås vara en jobbig process att göra sig fri från gamla smärtor, vilket jag förstår till fullo.
Kram och njut av sommarhelgen,
I kärlek,
Tina.
Jag har sedan 1,5 år sökt mig själv, efter att ha insett att jag inte mår bra i själen.
Förändringen jag sen gjorde, för andra människor en bagatell, men för min man en grund att bli förtvivlad.
Han ger mig skulden till äktenskapskrisen - som varat i 1,5 år det med...för att JAG förändrat mig. Han förstår mig inte hur mycket jag än förklarar eller diskuterar. Istället blir han arg och bitter, letar och hittar fel. Klagar på uppgifterna jag inte avklarat.
Ibland känns det som om jag kvävs. Jag skunker djupare och djupare i en grop, ständigt deppig, ledsen, spänd, trött. Jag vaknar med en knut i magen och somnar med den. Jag märker att jag inte längre andas ordentligt, för att jag ständigt är spänd och orolig.
Jag är egentligen en öppen och social människa, som levt inträngd i ett hörn i många år. Min man tycker att jag har det bra där i hörnet och att jag inte behöver röra mig och vara "mig själv".
Vi lever i ett mycket konservativt äktenskap som jag liksom halkade in i och sen fastnade i.
Men det är inte jag.
Jag vet inte om vi kan hitta en lösning. Har ofta funderat på att lämna maken. Men situationen jag lever i är inte så lätt och en skilsmässa skulle innebära en enorm förändring för mig, som jag inte vet om jag skulle bli lyckligare av. Psykiskt kanske.
Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om mitt liv, men det skulle inte heller lösa något.
Jag har dock börjat lära mig en del. T ex att det är jag som beslutar över mitt liv, ingen kan ta det ansvaret.
Dina ord följer mig i min kamp, även fast jag inte är stark nog att göra något just nu.
Jag tackar dig för det, av hela mitt hjärta.
Änglar...jag hade en ängel som skyddade min skadade själ ett tag...men den ängeln har flugit iväg. Jag sörjer, är ledsen över att inte känna den ängelns omvårdnad längre. Har visserligen andra små änglar som finns där för mig, men känslan av trygghet är inte lika stor längre.
Trots att jag inte mår särskilt bra just nu och att man bara är besviken på mig,
ska jag försöka att njuta av helgen lite.
Kramar dig!
E.
Kära E,
Jag ska svara på dina rader, men om du vill kan vi fortsätta våra "samtal" via mail, eftersom dessa kommentarer ligger offentliga, för alla att läsa.
Det avgör förstås du!
Jag har mailadress: tina@tajala.se
Kram
Tina.
Hej igen E,
Din situation låter inte så gynnsam för din person, att leva under de förhållanden du beskriver.
Många har svårt att hantera människor i utveckling. De ogillar förändringar som de ser som negativa för deras livsstil. Detta är oftast av rädsla.
Ibland krävs hjälp utifrån för att våga ta steget som krävs, att lämna eller förändra det man är i. Det är också nödvändigt att man är två om att vilja ha till stånd en förändring i en relation, annars jobbar man i motvind och förmodligen utan önskat resultat.
Jag tror att ni behöver prata!...och på djupet denna gång. Du får nog vara tydlig i din önskan om förändring och inte "tassa på tå". Vissa människor förstår bara klarspråk. Vi kvinnor har ofta en benägenhet att linda in orden så männen tappar förståelsen för vad vi egentligen vill. Kanske är det så att han kan öppna upp lite grann om du bjuder in till samtal på en nivå han kan förstå.
Jag önskar dig all lycka och fundera på mailandet!
Kram idag till dig,
Tina
Skicka en kommentar