Varför är det så svårt att invänta "the divine timing"? Om man som jag tror att det finns "en plan", borde jag väl ha tillit till att detta sker. För det mesta känns det som om jag vill påskynda processen, ta genvägar och springa i förväg. Varför kan man inte bara förlita sig på att saker och ting sker när de är förväntade att ske?
Vi är många som känner det som om negativa förändringar och motgångar är av ondo. Av egen erfarenhet vet jag att så inte är fallet. Det är faktiskt helt tvärtom. Tro det eller ej. Ändå känner jag den där olustiga känslan i kroppen när saker inte sker som jag önskar på den tidpunkt då jag mest av allt önskar det.
Varför kan man inte bara acceptera läget och tänka att allt löser sig när jag är redo för att ta emot det? Det är ju så, att denna period i mitt liv kommer att bidra till att jag tar ytterligare ett steg i min egen personliga utveckling, vare sig jag kan tro på det eller inte just idag.
Så, till alla er som går därute och känner att livet inte tar den vändning som ni önskar, håll ut. Den kommer. När det är dags och framförallt när du är redo för den! Alla förändringar i livet är nämligen väldigt omvälvande och krävande.
Vi styrs mycket av vårt ego. Vi tror ibland att vi kan styra hela världen, eller önskar det åtminstone. Ibland lyckas vi rätt bra med vår familj och med oss själva. Vi sätter in den där fullkomliga kontrollen och tycker att vi verkligen har koll på läget...tror vi. Istället sätter vi fälleben för oss själva och fördröjer hela processen.
Vi föds unika och underbara och bär många svar inom oss själva, men när egot tar över slutar hjärtat att lyssna och sända ut sina kärleksfulla och kloka ord till oss. Det är som om hjärtat inte önskar "kasta pärlor för svin". Hjärtat inväntar den rätta tidpunkten, d v s då vi lyssnar med hela vårt inre väsen. Först då kan vi låta oss bli vägledda in på vår rätta livsväg igen.
Surrender!...och invänta rätta tiden för dig att våga släppa taget, lyssna och påbörja din nya vandring.
Sist men absolut inte minst vill jag säga en sak till dig. Alla visdomsord som skrivs på denna bloggsida är lika mycket till för mig som för dig. Jag är bara en kanal för att möjliggöra förmedlingen av dem. Vi är alla ett och vi behöver alla samma sak, fast kanske inte vid samma tidpunkt. Men det finns en anledning till att just DU just NU läser dessa rader. Var så säker!
Kram
Tina.
5 kommentarer:
Hur skiljer man på intuition och på fantasier?
Hur vet jag, att det som gnager i mej, som känns så starkt, är en intuition om att en förändring behövs?
Eller kan det vara mina egna tankar, fantasier som får till denna känsla?
Tack för en härlig blogg!
kram Pernilla
Hej Pernilla,
Vad härligt att du gillar min blogg! Din första känsla är alltid rätt och det är den som kallas intuition, om du frågar mig. När man börjar analysera och vända och vrida på ett problem, går hjärnan in med sin logik. Sedan kan man förstås alltid "sova på saken" och vakna i ett tillstånd av insikt.
Din fråga är befogad och jag har ofta ställt den till mig själv under åren som gått, men jag tror ändå att jag blivit övertygad om att jag ska ha tillit till att det som kommer till mig i stunden är det rätta.
Kram till dig med hopp om klarhet och tillit till att det du känner är verkligt och rätt.
Tina
Ja, kanske finns det en anledning till att jag just nu läser det du skrivit...?! Antagligen.
Dina ord beskriver det jag genomgår just nu. Jag kämpar med mig själv för att försöka hitta den rätta vägen. Har kanske hittat den redan, jag vet inte, men vågar inte ta första steget på den bara?`Det är nog som du säger att man måste ha tålamod, till den rätta stunden kommer och man är beredd. Men när man inte vet hur låg tid det tar tills man är beredd kan det kännas hopplöst långt och man tvivlar ännu mer på att allt ska lösa sig en dag. Man blir trött, förlorar kraft.
Ingen, förutom väldigt nära vänner vet vad som sker i mig.
Utsidan är fin, skalet är helt, jag ler, men insidan av allt är omrört och snurrigt. Bara enstaka själar ser genom mina ögon och vet hur jag egentligen mår...
Väljer att vara anonym idag, hoppas du förstår.
Tack för att jag fick "svammla" av mig lite i din jättefina och tänkvärda blogg. Det berörde mig att läsa vad du skrivt och jag kommer säkerligen att komma tillbaka hit igen!
Kram E.
Hej du fina E,
Tack för dina rader. Det är härligt när jag upplever att orden jag skriver når fram till någon därute.
När du är på rätt plats vid rätt tidpunkt och alla pusselbitar faller rätt, då VET du det. Tiden kan upplevas som oändlig när du är på din resa, men i backspegeln kommer du att se hur självklart allt var. Du kommer också att förstå hur nödvändig processen var. Det är ofta svårt att se det så klart när man befinner sig mitt i händelsens centrum.
Det är de som ser din själ som kan hjälpa dig på din väg. Integriteten är nog viktig för dig, att inte låta alla veta dina innersta känslor. Det är kanske ett nödvändigt skydd just nu.
Jag önskar dig all lycka på din väg och ser fram emot att få skriva rader i framtiden som når dig.
Kram
Tina.
Tack för ditt svar.
Min resa har varit väldigt lång. Det var först de personer som kunde se in i min själ - genom min "leende" fasad - som väckte mig och fick mig att förstå att den väg jag just nu går inte är bra för mig. Jag glömde bort mig själv nämligen.
Nu försöker jag hitta mig själv, klura ut vad som är rätt, vad jag vill göra av mitt liv och vad som får mig att må bra. Det är sannerligen inte lätt, kan jag säga. Men det vet du nog redan.
Vägen känns oändlig, men jag inser nu att jag gått länge på den redan. Jag söker nu vägledning och svar på mina frågor. Önskar ibland att någon tog min hand och ledde mig till det rätta, men vet samtidigt att denne någon bara kan vara jag själv.
Ja, jag ser i backspegeln och märker att processen var nödvändig, men kanske redan för länge sen.
Tack för att du lyssnade och tack för dina kloka ord!
Kram E.
Skicka en kommentar