När du är medveten om att du är den kraft som är Livet, är allting möjligt. Mirakel händer hela tiden, eftersom dessa är sprungna ur hjärtat. Hjärtat är i direkt förening med den mänskliga själen, och när hjärtat talar, trots motstånd från huvudet, förändras något inom dig. Ditt hjärta öppnar ett annat hjärta och äkta kärlek är möjlig.
Fritt översatt från Don Miguel Ruiz.
7 kommentarer:
Dina ord leder vägen och stärker i rätt ögonblick. Tack.
Whow Anna! Vad underbart! Jag skriver alltid bara det som kommer till mig, och i den stund då det kommer. Vi är ju alla där vi ska vara när vi ska vara det. Så är även du. Godnattkram till dig.
Ännu en gång känns det som om du talar direkt till mig...
Men det är inte lätt när hjärna och hjärta inte samarbetar. Man vet inte vad som är bäst att lyssna på.
Man vill lyssna till hjärtat och själen, men hjärnan protesterar. Samtidigt vet man att man inte kommer att fylla sin själ förrän man lyssnar och följer hjärtat.
Tack för dina ord, det känns som om det finns en mening med att jag "hittat" dig!
Kram E.
Kära E,
Jag talar till dig. Du lyssnar. Ibland tar det ändå tid för hjärnan att förstå vilken betydelse hjärtat har. Vi växer upp med "sanningen" att det är hjärnan som bestämmer över våra liv, att det är den som är den sunda.
Hjärnan är en maskin som utför handlingar, som verkställer hjärtats beslut. Det verkar emellertid som om hjärnan gärna vill ta över rodret över våra liv, att styra och ställa, men hjärtat inväntar alltid tålmodigt att vi ska förstå vad som är bäst för oss. Det räcker tyvärr inte att glänta på dörren till det innersta rummet. Det är en bra början förstås, men ibland krävs att man smäller upp dörren på vid gavel för att vi ska förstå på riktigt. Det kan vara smärtsamt inledningsvis.
Jag tror att man med tiden blir mer och mer tillitsfull till de budskap som kommer från hjärtat, då man börjar titta bakåt och se vilka beslut som har vägt tyngst och känts bäst. Hjärtat brukar ha rätt.
Du har all kunskap och visdom inom dig. Fortsätt att låta den komma fram och hjälpa dig på din väg.
Härligt att du finns!
Kram
Tina.
Jag säger samma sak som de andra :)
Jag är på väg att bryta upp...men behöver en hjälpande hand. Då hittar jag dej, som skriver så att jag stärks!
Hjärtat och hjärnar har "krig" med varandra...men jag vet innerst inne att hjärtat har rätt. Jag får ångest, panik blandat med "fan, nu gör jag det"-känslor!
Tack för att du dök upp i mitt liv, i rätt tid!
Varma kramar
Pernilla
Tack för att DU finns!
Jag har ångest jag med, för att lyssna till hjärtat skulle betyda att jag kastar om mitt och andras liv helt. Att jag förlorar mycket av det jag byggt upp under en lång tid. Att jag nästan börjar om på noll.
Som du säkerligen förstått står jag inför ett val jag med. Jag kämpar sedan över ett år intensivt, för att hitta svar på mina frågor, vad som är bäst för mig och för andra. Man säger att man bara ska tänka på sig själv, men när man har barn kan man inte låta bli att tänka även på dem.
Jag upptäckte (som du skrev i förra inlägget) att famnen jag levt i under nästan halva mitt liv, inte kändes rätt längre. Det kändes som om jag höll på att kvävas. Jag var instängd i en bur och ville lära mig att flyga. En ängel kom in i mitt liv och talade om för mig att jag inte förtjänat det liv jag lever, att jag var värd något bättre, att mina läppar log - men mina ögon var tomma. Jag märkte att min själ var tom!! Säkerligen har jag under många år vandrat omkring med en tom själ utan att märka det. Ängeln hade sett det och talade om det för mig, fyllde min tomma själ med kraft och självförtroende och drog sig sen undan. Ängeln ville inte påverka mig, det var inte ängelns uppgift att tala om för mig hur jag ska föra mitt liv. Eller att föra mig till den rätta vägen. Det var min egen uppgift.
En hård kamp inom mig och utanför mig började. Jag blev ofta motarbetad i mina försök att hitta mig själv och den rätta vägen i livet. Bara ängeln lyssnade och förstod, gav mig stöd när jag behövde tröst. Men alla handlingar är mina handlingar, med risken för att göra fel val. Vem är jag? Vad vill jag? Vad är bäst för mig?
Hos mig är det fortfarande hjärnan som styr och ställer, medan hjärtat kämpar för att orka slå.
Av rädsla för att såra andra människor, sårar jag istället mig själv. Försöker att hitta ett bekvämt hörn i famnen, men vet inte om jag lyckas. Kanske tänker jag att en för liten famn är bättre än ingen alls?
Kanske hoppas jag att famnen ska växa, tills den passar mig? Kan en famn växa...? Jag vet inte.
Eller ger jag inte famnen en chans att växa? Motarbetar JAG min famn att växa, för att jag gett upp hoppet? Eller har famnen gett upp hoppet?
Jag är mycket förvirrad och osäker, som du säkert märker.
Vad kan få mig att verkligen se vad som är rätt och fel?
Hur ofta önskar man inte att man hade en ledande hand genom livet, som ett litet barn som håller mammas hand medan det lär sig gå...
Tack för att du lyssnade igen!
Kram E
Fina E,
Jag förstår din obekväma och frustrerande situation. Du är mitt i en process som är oerhört omvälvande för dig och din omgivning. Dina frågor är många. Du bär förstås alla svar inom dig, även om de inte släpps fram helt och hållet. Kanske av rädsla för vad som då kan hända med ditt och dina käras liv. Kanske har du inte heller upptäckt hur du når dina svar, trots din vetskap om att de finns där någonstans.
En famn kan visst växa...om man båda vill och visar varandra ömsesidig respekt och förståelse på vägen mot ett nytt möte med varandra. Liksom du, kan ju faktiskt den du lever med vakna upp och ställa sig frågan hur man vill leva sitt liv...egentligen.
Man kan ALDRIG förändra en annan människa, men man kan förändra sitt eget sätt att leva sitt liv och på så vis influera andra till att också göra förändringar. Om detta ska ske har man aldrig garantier för. Du måste fråga dig själv först och främst vad du vill. Du måste lösa dina egna problem, d v s hur du själv vill förhålla dig till resten av ditt liv. Finns människorna omkring dig kvar i ditt liv i den bilden?
Dina barn kommer alltid att vara dina barn och i din närhet, oavsett vad du väljer för framtid. Din lycka blir deras lycka. De är kloka och ofta också våra vägvisare. De vet ofta innan vi själva vet, vad som är på gång. De har en förmåga att känna in stämningar som överstiger vuxnas kapacitet.
Om du börjar tänka mer på dig själv, kommer även människor runt dig att göra detsamma. Ditt värde ökar. Din självkänsla likaså. Du kommer då att stärka alla relationer på alla plan. Det börjar alltid med DIG. Först då kan du värdera dina relationer, först då kan du avgöra i vilken riktning dina kommande steg ska vandra. Du kommer att se klart.
Må lyckan och insikten vandra vid din sida!
Tina.
Skicka en kommentar