Var har du växt upp? Är du ett lejon bland en flock med får? Har du hela din uppväxt försökt att passa in med fåren och kanske till och med trott att du varit ett får? Tills den dag du fick se dig själv i en vattenspegel.
Hur ser bilden av dig själv ut? Kommer den bilden ur din egen erfarenhet eller från andra människors åsikter om dig? En personlighet som andra människor tillåtits prägla genom många år. Det har då inte lämnats plats för din individuella utveckling. Den som kunde fått tillåtas att växa inifrån dig själv. Har du levt omedveten om din egen sanna natur?
Väck nu ditt inre lejon och frigör dig från andras uppfattningar om dig. Kanske har det till och med blivit din egen uppfattning, eller så har du känt dig som en fånge. Befria dig, hoppa, dansa, sjung och tillåt dig att spela ut hela registret av känslor och se var du hamnar, vad du känner, vad du vill och hur du mår. Titta på din spegelbild. Vad ser du?
Först den dag du släpper taget om det som är din personlighet, kan du vinna det individuella som är du. Din existens. Individualiteten passar inte vårt samhälle. Ett lejon följer inte som får i flock. Den går sin egen väg. Får tror sig vara trygga i sin flock, men de är ofria att få vara sig själva. Alla föds vi som lejon, men vi blir ofta omprogrammerade till får. Det är bekvämt med lydiga människor som gör som man säger. Snälla och trevliga små personligheter.
Vad vill du helst vara?
Vem vill du se i spegeln?
T.
2 kommentarer:
Ännu en gång läser du mina tankar ;)
Ibland blir jag så trött på mej själv, för att jag blivit den jag nu är.
Jag passar inte in någonstans.
I hela mitt liv har jag irrat runt, inte hittat rätt.
Nu har jag levt i 15 år, som någon jag egentligen inte är, men som man förväntas vara.
Jag har varit en engagerad mamma och fru, men tappat bort mej själv. Jag vill inte passa in längre i den rollen.
Jag vill vara JAG, Pernilla, helt fullt ut. Våga vara tokig, dum, rolig, våghalsig, vansinnig, snäll och skratta och gråta.
Inte hålla inne med mina känslor, som inte får komma ut....
Du är inte ensam Pernilla!
Det gör det visserligen inte lättare med den vetskapen, men kanske är det ändå en tröst.
Tyvärr möter jag dagligen kvinnor som säger som du, att de tappat bort sig själva på vägen genom familjebildandet. Att de blivit en mamma och fru, men inte längre är sig själva.
Du ska naturligtvis vara DU fullt ut! Var sak har sin tid bara. Du har gett mycket av dig själv till din familj. Du är dränerad. Det blir lätt så. När det väl fanns ensamtid för dig själv hade du säkert ingen ork kvar.
Vi är många som har varit där.
Men det låter inte sunt att du inte kan få visa hela ditt register av känslor. Det behöver vi alla få göra och barnen mår bra av att se det.
Din familj kommer att få se en ny fru och mamma och de kommer att gilla det. Kanske inte inledningsvis, men när de upptäcker att du har blivit roligare, gladare och lyckligare. Då förstår de.
Det viktiga är att du passar in i dig själv Pernilla, att du åter träder in i dig själv. Du är unik. Du kommer att omge dig av människor som uppskattar det som är du. Och resten kan kvitta faktiskt.
Du är du och då är allt precis som det ska vara.
Kram och välkommen hem!
Tina.
Skicka en kommentar