När blir vi medvetna om vem vi egentligen är och hur länge behöver vi leva vårt liv innan vi vaknar upp för att inse att vi har blivit något vi inte är? Jag vet att jag ofta kommer tillbaka till detta tema, om vem vi är och hur vi har blivit dem vi är, men det beror på att ämnet fascinerar mig. För det är ju så det är, hela vårt liv söker vi efter vem vi är och meningen med att vi är de vi är. Gör vi det inte, hamnar vi i någon form av limboland, där vi liksom bara hänger på vad andra gör och tycker och tänker. Ibland kan jag känna att det hade varit skönt att nöja sig med mindre, att inte kräva vetskap om vem jag är och hur jag har blivit den jag är. Tänk om man bara kunde sitta i TV soffan varje kväll och skratta åt underhållningsprogrammen, byta gardiner till jul, åka stan runt för att hitta butiken med extrapriser denna vecka eller nöja sig med att bara vara en ständig påhejare av sina barn, att nöja sig med att drömma om vad ens barn ska bli när de blir stora.
Så är det inte för mig. Naturligtvis önskar jag mina barn den högsta lycka i livet, men jag önskar också mig själv detsamma. Tänk om jag skulle upptäcka att jag lever mina barns liv, av ren rädsla för att utforska vem jag själv är. Huah...hemska tanke. Dessutom tror jag att det är direkt skadligt för barnen, att ha föräldrar som lever genom dem.
Jag kommer alltid att vara jag, men jag kanske kommer att uppleva mig själv olika i olika skeden i livet. Min förhoppning är att jag också ska komma till fler insikter, bli klokare och inte bara rynkigare. Mina vänner och min familj har en bild av vem jag är, men förändras den bilden om jag förändras, eller fastnar man liksom i invanda roller och fixa bilder. Spelar det ingen roll vad man gör att för att utvecklas, så länge man lever med samma människor eller är det så att de följer min utveckling. Ungefär som när en skidåkare tar täten och de andra liksom bara glider med i fartvinden bakom. Det är ju rätt praktiskt egentligen, om man tänker efter. Samtidigt tror jag nog ändå att det krävs en viss insats. Inget kommer gratis, även om mycket är lätt när det är rätt.
Små funderingar en torsdagkväll före läggdags. Jag önskar er alla det bästa för ert liv. Jag önskar er uppvaknande!
Tina.
2 kommentarer:
De som inte förändras för sitt bästa, när du förändras för ditt bästa, faller ifrån. :-)
Hmm, ofta när jag kommenterar i någons blogg kommer det ur mig något som jag inser bara måste upp på min egen, så det syns. Det är inte "mitt" och det är inte "jag". Så även denna gång.
Bå bäst!
:-)
Håller med dig fullt ut! Om du bara visste hur mycket jag har försökt att vara "vanlig" och nöja mig med den enkla vardagen, inte tänka på djupare frågor. Att hålla tillbaka alla dessa tankar har bara gett mig ångest. Jag har gått ifrån det tankesättet och ska aldrig mer vara sådan. Livet är för kort för att nöja sig med att tänka och göra som alla andra. All utveckling genom tiderna har skett p.g.a. att någon avvek från det vanliga i positiv riktning och aldrig gav upp. Jag önskar att fler människor hade modet att våga tänka själva.
Albert Einstein:
"Få är de som ser med sina egna ögon och känner med sina egna hjärtan."
Skicka en kommentar