Lever du hårt eller mjukt? Följer du med eller stretar du emot? Gör du saker med glädje eller för att du borde? Är du en dator eller en människa? Hur gör du dina val, utifrån färdiga uttänkta svar eller på känsla? Är du förutsägbar eller spontan? Är du äkta, i medvetande?
Många är vi som lever våra liv efter stämpelklockan. Vi tillåter oss inte att vara lekfulla och spontana. Våra sinnen är på helspänn och vi har fullt fokus på att "hålla samman" alltihop, hävda oss och vara produktiva på alla plan i livet. Är du rädd att allt rasar ihop om du släpper taget och överger plikten för något trevligt och impulsivt? Väljer du trygga och onaturliga rutiner istället för kaotiska och spontana?
När du ser tillbaka på ditt liv, vilken väg väljer du då? Den genomtänkta, planerade och strukturerade vardagen med förpliktelser, eller den kaotiska, impulsiva och mystiska resan mot okända mål?
Själv skulle jag kanske svara lite av båda...av rädsla för att släppa tryggheten och det invanda helt. Men visst lockar tanken på ett liv i spontanitet, där man följer första ingivelsen, flödet, infallen som dyker upp i huvudet.
Igår körde vi en sväng på kvällen och passerade ett prunkande gult rapsfält. Min fyraåriga dotter skriker att jag måste stanna bilen för att hon vill springa sista biten hem genom alla rapsfälten...hennes ögon lyser av glädje när hon ser allt det gula, som om solen ramlat ned.
Varför är det så svårt att stanna bilen, hoppa över diket och springa genom fälten med sin dotter?
...jo, för att alltför mycket hindrar dig...som att hon var barfota och du tänker på hur benen kommer stickas och fötterna göra ont, vi kan ramla ned i diket när vi hoppar över, bonden kan bli sur, hon kan få fästingar och andra insekter på sig, klockan är mycket, vi borde skynda oss hem till middagen som ska lagas....
...älskade söta lilla dotter. Jag LOVAR att stanna nästa gång! På hedersord!
Tänk att man kan bli klokare över en natt. Tack för det!
Så, nästa gång ditt barn föreslår något galet. GÖR DET! Livet blir så mycket mer festligt och annorlunda då. Och det är ju härligt, eller hur! Det är barnen som lär oss hur livet ska levas. Det är vi vuxna som tar lusten ifrån dem att leva spontant. Vi kan ändra på det! Det är bara vi själva som kan förändra och bestämma om hur vi väljer att leva våra liv. Låt barnen leda dig rätt!
Varm sommarkram med hopp om mycket lek och bus!
Tina.
3 kommentarer:
Vilken underbar bild, jag älskar rapsfält och den solgula färgen. Du gör helt rätt om du låter din flicka springa genom rapsfälten. Du kan själv följa med och uppleva frihetkänslan. Kram Ann
Barndomen påverkar oss otroligt. Jag blir ibland ledsen och besviken av att se hur min man inte vågar lämna de stora vägarna och vara spontan. Han blev hårt hållen som barn.
Jag själv hade mer "fria händer" och mig stör det inte om planerana man gjort inte lyckas, man kan ju vara spontan och göra någonting annat istället!
Fast jag jobbar på det jag med, där är barnen definitivt friare!
Ja, nog borde man följa deras idéer lite oftare. Vi vuxna borde skämmas för hur stela och långtråkiga vi kan vara.
Lova mig att du också springer över rapsfältet nästa gång! Jag lovar, du kommer att älska det!
Kram E.
Kan bli så trött på mej själv för att jag tappat bort det där spontana.
Numera "måste" jag oftast planera saker innan och det är inte alltid så roligt.
Ibland har jag sån lust att göra sånt där som "psykiskt sjuka" törs göra.....ställa mej och sjunga en sång på torget. Ta ett litet danssteg här och där...brista ut i gapskratt åt nåt jag ser eller tänker på! Även om jag är själv bland okända.
Var iväg på en kurs för ett par veckor sen och vi var några som gjorde ett "vårskrik"....jäklar vad skönt det var...tur vi var i skogen!
kram
Skicka en kommentar