Att stå på kanten mellan det kända och det okända är obehagligt och skrämmande, men kanske är det ändå en dag dags att ta det steget. Kanske är du redo för en förändring. Det kan till och med vara så att förändringen redan knackat på din dörr några gånger. Först lite försynt, men sedan alltmer krävande. Den vill meddela dig att den är på gång. Att den vill fram. Att den vill få dig att agera. Nu. Kan du släppa taget om det gamla? Tillåter du något nytt att göra sitt inträde? Eller är rädslan för att något större och vackrare inte existerar för stark? Vad är det egentligen som hindrar dig från att ta ett nytt kliv framåt?
Har du kommit dit där det inte längre finns en återvändo, eller är du fortfarande tvekande över vilken väg du ska välja? Är du redo för frigörelsen?
Idag är det mycket frågor, men ibland kan frågor vara mer värdefulla än svar. Många är ivriga och vill gärna ge svar, goda råd och hjälpa. Frågan är om det är en hjälp. Vem är det egentligen som ger dig mest, den som ger dig goda råd hela tiden eller den som ger dig insiktsfulla frågor om hur du vill leva ditt liv?
Two roads diverged in a wood, and I
took the one less travelled by
And that has made all the difference
by Robert Frost
Tina.
6 kommentarer:
Ja, förändringen har knackat på ett par gånger, men rädslan för det okända och för att välja fel väg gör att jag står kvar i korsningen. Jag har t o m försökt stöta bort tankar som inte leder mig vidare. Eller leder de mig vidare? För de kommer tillbaka, om och om igen.
Nu tar jag en dag i taget, försöker lugna ner mig för att inte göra överilade beslut som jag sen ångrar.
Det okända är för mig för stort just nu. Jag klamrar mig fast vid det gamla kända, även fast det inte är det som fyller min själ just nu. Kanske hoppas jag fortfarande att jag hittar tillbaka kraften i det gamla och inte behöver ge mig ut i okänt vatten.
Jag är så trött - på mig själv och mitt velande hit och dit.
Kram E.
Hej E,
Rädslan för det okända är naturlig. Tryggheten finns alltid i det kända, men det okända behöver inte innebära att man byter livsstil, partner, jobb eller vänskaper. Man kan möta det okända i personliga utmaningar, i form av inre resor, analys av tidiga trauman, insikter om vem man är etc.
Jag tror att alla människor som står på kanten till att möta det okända känner sig veliga och osäkra. Klivet kan kännas oöverstigligt tungt att ta. Kanske ska du invänta stunden då du känner att där du är inte längre är bekvämt för dig. Att du helt enkelt måste göra ett val.
Du skapar själv alla dina tankar. Du väljer (ibland omedvetet) de tankar du ska ha, vilka sedan leder till handlingar. Ofta bygger de på en känsla du har.
Överilade beslut är aldrig bra. Det låter som det handlar om din relation. Ibland kan man projicera sina tankar, känslor och annat på en partner, när det egentligen handlar om dig själv. Kanske är det så "enkelt" att du behöver göra något för dig och därefter sker förändringar även i andra relationer.
Jag önskar dig lycka!
Kram Tina.
Du har nog rätt och jag har börjat nog fundera på om det är mig själv jag har problem med.
Har nämligen länge trott att det är min partner jag har haft problem med. I själva verket är det nog allt runtomkring som blivit för mycket och för jobbigt för mig - och för min partner.
Jag söker lugn och ro, men blir ständigt störd av en massa negativ energi utifrån som gör mig orolig och rädd. Kanske har jag sökt en väg bort från min partner i tron att det blir bättre då.
Jag har uppgifter i livet som jag inte längre orkar med. Dem måste jag hitta en lösning till, för att bli av med dem.
Men vägen är hård och stenig. Allt känns tungt och man vill bara ge upp, lägga sig ner och tyna bort. Jag orkar inte ta tag i uppgifterna, har ingen kraft.
Länge har jag trott att jag måste må bättre för att orka ta tag i allt, men i själv verket måste jag nog ta tag i allt och lösa det - för att sen må bättre.
Jag har hoppats att någon ska sträcka ut sin hand och leda mig vidare i livet, visa vad som är rätt. Men det är mitt problem och bara jag själv kan leda mig.
En annan väg kanske inte skulle bli bättre. Eventuellt skulle det räcka med att sopa rent den gamla vägen?
Hur hittar man sig själv?
Hur vet man vad man "vill göra"?
Jag har så länge skjutit mig själv åt sidan att jag inte längre vet vad jag ska göra av mig. Vissa saker har jag blivit för gammal för, andra saknar jag ekonomisk möjlighet till och ofta hindrar mig ansvaret för mina barn.
Men samtidigt vill jag inte vakna upp om ett par år och känna att jag slösat bort mitt liv. Den känslan börjar redan komma och jag har ett par år kvar att leva.
Jag slösar energi på att hitta energi. Klamrar mig fast vid gamla energikällor och försöker tvinga och dra ut kraften. Men det kommer ingen kraft längre, istället måste jag inse att det kostar mig ännu mer kraft att kämpa och jag blir ännu tröttare...
Men jag klarar inte av att släppa min gamla energikälla, jag har fixerat mig vid tanken att jag måste ha den kvar. Att den kanske är uttorkad just nu, men att den fylls efter ett stort regnoväder.
Jag är så tacksam att du finns och att du tar dig tid att skriva dina inlägg och svara på kommentarerna. Det känns skönt att lyssna till dina ord och känna förståelsen och ofta få en anledning att tänka efter lite.
Jag tror att du genomgått liknande saker och undrar hur du hittade dig själv och den rätta vägen?
Tack för att du finns!
Kram E.
Käraste E,
När man är i utveckling är det väldigt påfrestande, inte bara för en själv, utan även för omgivningen och i synnerhet en partner och ens barn. Det är svårt att komma ifrån. Det är heller inte alltid som utvecklingsfaserna går hand i hand hos två människor i en relation. Tur är kanske det, med tanke på barnen.
Du är klok som har insett att du måste förändra något först, för att därefter få ny energi. Ofta räcker det med att du bestämt dig. Det är som om någon osynlig kraft genast kommer till undsättning och hjälper.
Det finns en person som kan hjälpa dig. Han heter John Eriksson och du kan läsa mer om honom på www.jagkraft.se. Han har hjälpt mig. Kolla upp det. Han reser över hela Sverige och kanske kommer även till din ort.
...och du, man blir aldrig för gammal för att förverkliga sina drömmar!
Kram
Tina.
Jag känner att jag är på väg....just nu "ser" jag mej själv i mitt inre....att jag precis tagit på mej säkerhetsanordningen för att kasta mej ut i ett bungyjump! Jag är oerhört höjdrädd och funderar på om linan håller eller om jag ramlar i backen rejält :)....kram Pernilla
Lycka till Pernilla! Häftigt att du är redo. Nervositet brukar vara bra inför stora utmaningar. Det skapar den rätt skärpan.
Varma kramar och lyckönskningar till dig på din färd!
Tina.
Skicka en kommentar