Det är dags att släppa taget på djupet nu. Tillåt alla jobbiga känslor att finnas. Acceptera deras existens, men låt dem inte påverka dig på ett negativt sätt. Ibland finns det inget vi kan göra åt dem, men vi kan välja att inte låta dem förstöra vår dag. Du är i transformation, från en dimension till en annan, och då ligger fokus på det lätta. Vi söker och söker efter sanning, vårt kall, efter kärleken och lyckan, harmonin och balansen och ändå faller vi hela tiden tillbaka på det som drar ned oss. Varför blir det så? Jo, för att vi tillåter det att hända och därför att vi strävar för mycket. Let go! Var en modig själ och släpp taget! Tvivla icke! Träd in i din sanna existens och var den du är, med det goda och det mindre bra. Det är ju du. Acceptans.
Detta kommer att leda till att din tillvaro förändras. Det kommer att förvandla dig från metall till äkta guld! Lyssna med ett kärleksfullt och öppet hjärta. Låt inte hjärnan sortera bort, utan ta emot allt som kommer till dig i vilan. Plötsligt kommer det, det som undgått dig hela ditt liv. Dörren öppnas!
2 kommentarer:
Vilken oerhört vacker bild, jag blev nästan bländad ;)
Jag skulle verkligen vilja lära mej att låta hjärnan slappna av. Den är starkare än hjärtat, den styr och ställer utan att jag ibland vill..:)
Jag måste alltid vända och vrida på mina tankar och känslor..istället för att bara låta dem komma och visa mej vägen.
Det är kanske därför jag tvekar och velar inför min separation. Jag är till 99% klar med min relation. Den har varat i 15 år, men jag måste vidare..ut...växa.
Ibland är jag så less på min situation, att jag vill kräkas. Och då menar jag kräkas, jag mår illa.
Men, så tänker jag på vår dotter, på vart jag ska bo, på ekonomin, på vad mina vänner ska säga, att min partner ska hitta en ny och bli lycklig.....
Då stannar jag av. Och stannar kvar.
Jag måste lära mej andas och lita på mina känslor.
kram Pernilla
Jag försöker nu att inte dras ner av alla problem omkring mig, men det är lätt att dras ner av dem hur mycket man än försöker.
Sedan ett par dagar har jag ett lugnare inre och försöker ta avstånd från något som jag fixerat mina tankar och drömmar vid alldeles för länge. Det har bara tagit min tid och min kraft och inte lett till någon lösning.
Nu har den skyddande såpbubblan till min drömvärld spruckit och jag har hamnat i verkligheten igen. Jag har mina tankar och drömmar kvar, men ser dem på ett annat, mer nyktert sätt.
Jag har dock svårigheter med att hitta mig själv. Jag vet inte var och hur jag ska leta. Jag är inte van att tänka på mig själv, har stoppat undan mig själv väldigt långt borta, tror jag.
Men jag tror att jag själv består av minst två personer/viljor/tankesätt som ständigt kämpar emot varandra.
Jag känner ibland lite som Pernilla beskriver det. Men jag har inte hunnit till 99%. Jag har t o m tagit ett par steg tillbaka och försöker ta nya tag. I hopp om att jag hittar det jag söker och behöver. Och för att jag tänker på allt annat - som Pernilla beskriver det - alla andras känslor.
Kram E.
Skicka en kommentar